Stolthet?
Man har många gånger hört uttrycket "Han var för stolt för att erkänna sitt misstag"!
Saken är! att inte kunna erkänna när man har fel, har INGET med stoltheten att göra!
Den såkallade "stoltheten" i det här sammanhanget är RÄDSLA och för mycket ENVISHET, rädslan att göra bort sig, rädslan att behöva erkänna att man gjort fel, rädslan att behöva inse att även DU själv kan göra misstag och behöva stå till svars!
Jag ser inte hur en människa som inte ser till sina brister och fel kan ha för mycket stolthet?...
Stolthet är (enligt mig iallafall :P), något positivt, stolthet handlar inte om "Nej, han tror alldeles för högt om sig själv för att våga se att han gjort fel", stolthet för mig handlar "Han gjorde fel och erkände det utan att försöka bortförklara sig"... Stolthet har fler ansikte än det här, men detta är en sida jag har brottats med nu och grubblat över..
Pratade med en vän för några dagar sedan och personen sa; - Ett problem jag hade med dig förut Joseph, var att när du hade satt tanken till något, så var det så och inte på något annat sätt!
Man kunde nästan aldrig diskutera och lösa problem med dig.
Det personen menade var, när jag hade fått mig en åsikt om något, så stod jag fast vid den åsikten oavsett!!
Det är något jag sannerligen kan hålla med mig, jag kände faktist ingen envisare människa än mig själv förut!
Så fort jag kom i en konflikt med någon, så hade jag ALLTID inställningen att, det är den andra personen som har fel och inte jag! Jag kunde aldrig se att jag också hade bidragit till att situationen hade blivit dåligt mellan mig och personen, utan det var helt och hållet den andres fel och jag var oskyldig!
Jag hade om man nu ska kalla det en "väääääääääääääääldigt hög stolthet" och jag hade jätte svårt att erkänna när jag hade fel och att be om ursäkt fanns nästan inte på världskartan för mig!
Så fort jag började märka att "Nej, det är verkligen ditt fel Joseph" så började jag bara tjafsa ännu mer och gick därifrån och sa något i stil med "äsch sak samma" bara för att lägga saken åt sidan snabbt och slippa be om ursäkt... Men saken är... Olöst konflikter kommer alltid finnas där som kvarlämnad disk tills någon verkligen tar tag i det och försöker lösa det, MEN det måste komma från BÅDA PARTER ifall man ska kunna gå vidare helt efter ett problem/konflikt..
Jag önskar jag hade ett bättre sätt att förklara hur jag menar och vad jag tänker, men ni förstår säkert? =)...
Så vad jag har lärt mig nu är:
* att våga ta ansvar för de fel jag gjort i en relation med en person, det kommer även bygga upp ett större förtroende i relationen till varandra, eftersom man alltid kommer vara ärlig och öppen med varandra i fråga om "Vad var det som jag gjorde som du tog illa vid av?", redan där visar man att man bryr sig när man gjort fel mot personen =)...
* Jag väntar aldrig längre med att lösa konflikter och problem, jag försöker lösa de på en gång nu, till skillnad från när jag bara helt sket i att försöka lösa något i hopp om att den andra personen skulle ta iniativ och ta på sig hela skulden!
Ju tidigare på man reder ut problemet, desto snabbare blir man vänner igen =)...
* Jag mår så mycket bättre nu när jag gett mig själv chansen att också få säga "förlåt" för en gångs skull!
Jag kan erkänna mina fel på ett annat sätt än tidigare =)...
Det finns så otroligt mycket mer jag vill skriva på det här ämnet, så ni som vill diskutera vidare får hugga tag i mig på facebook, msn eller liknande =)...
Jag har nog fått fram min främsta poäng och budskap här!
En uppmaning till er alla, mina kära läsare:
Våga visa er svaga för varandra
Våga erkänna när ni har fel
Våga SÄGA FÖRLÅT, jag lovar! Det är inte så farligt som det verkar =)....
Lämnar er för denna gång med det här underbara citatet:
"Det finns ett litet, vackert ord, ej ofta använt på vår jord. Det öppnar dörrar och stillar gråt, det ordet är förlåt."
God Bless =)
Saken är! att inte kunna erkänna när man har fel, har INGET med stoltheten att göra!
Den såkallade "stoltheten" i det här sammanhanget är RÄDSLA och för mycket ENVISHET, rädslan att göra bort sig, rädslan att behöva erkänna att man gjort fel, rädslan att behöva inse att även DU själv kan göra misstag och behöva stå till svars!
Jag ser inte hur en människa som inte ser till sina brister och fel kan ha för mycket stolthet?...
Stolthet är (enligt mig iallafall :P), något positivt, stolthet handlar inte om "Nej, han tror alldeles för högt om sig själv för att våga se att han gjort fel", stolthet för mig handlar "Han gjorde fel och erkände det utan att försöka bortförklara sig"... Stolthet har fler ansikte än det här, men detta är en sida jag har brottats med nu och grubblat över..
Pratade med en vän för några dagar sedan och personen sa; - Ett problem jag hade med dig förut Joseph, var att när du hade satt tanken till något, så var det så och inte på något annat sätt!
Man kunde nästan aldrig diskutera och lösa problem med dig.
Det personen menade var, när jag hade fått mig en åsikt om något, så stod jag fast vid den åsikten oavsett!!
Det är något jag sannerligen kan hålla med mig, jag kände faktist ingen envisare människa än mig själv förut!
Så fort jag kom i en konflikt med någon, så hade jag ALLTID inställningen att, det är den andra personen som har fel och inte jag! Jag kunde aldrig se att jag också hade bidragit till att situationen hade blivit dåligt mellan mig och personen, utan det var helt och hållet den andres fel och jag var oskyldig!
Jag hade om man nu ska kalla det en "väääääääääääääääldigt hög stolthet" och jag hade jätte svårt att erkänna när jag hade fel och att be om ursäkt fanns nästan inte på världskartan för mig!
Så fort jag började märka att "Nej, det är verkligen ditt fel Joseph" så började jag bara tjafsa ännu mer och gick därifrån och sa något i stil med "äsch sak samma" bara för att lägga saken åt sidan snabbt och slippa be om ursäkt... Men saken är... Olöst konflikter kommer alltid finnas där som kvarlämnad disk tills någon verkligen tar tag i det och försöker lösa det, MEN det måste komma från BÅDA PARTER ifall man ska kunna gå vidare helt efter ett problem/konflikt..
Jag önskar jag hade ett bättre sätt att förklara hur jag menar och vad jag tänker, men ni förstår säkert? =)...
Så vad jag har lärt mig nu är:
* att våga ta ansvar för de fel jag gjort i en relation med en person, det kommer även bygga upp ett större förtroende i relationen till varandra, eftersom man alltid kommer vara ärlig och öppen med varandra i fråga om "Vad var det som jag gjorde som du tog illa vid av?", redan där visar man att man bryr sig när man gjort fel mot personen =)...
* Jag väntar aldrig längre med att lösa konflikter och problem, jag försöker lösa de på en gång nu, till skillnad från när jag bara helt sket i att försöka lösa något i hopp om att den andra personen skulle ta iniativ och ta på sig hela skulden!
Ju tidigare på man reder ut problemet, desto snabbare blir man vänner igen =)...
* Jag mår så mycket bättre nu när jag gett mig själv chansen att också få säga "förlåt" för en gångs skull!
Jag kan erkänna mina fel på ett annat sätt än tidigare =)...
Det finns så otroligt mycket mer jag vill skriva på det här ämnet, så ni som vill diskutera vidare får hugga tag i mig på facebook, msn eller liknande =)...
Jag har nog fått fram min främsta poäng och budskap här!
En uppmaning till er alla, mina kära läsare:
Våga visa er svaga för varandra
Våga erkänna när ni har fel
Våga SÄGA FÖRLÅT, jag lovar! Det är inte så farligt som det verkar =)....
Lämnar er för denna gång med det här underbara citatet:
"Det finns ett litet, vackert ord, ej ofta använt på vår jord. Det öppnar dörrar och stillar gråt, det ordet är förlåt."
God Bless =)
Kommentarer
Trackback
